Esquina Homero Manzi och Sur

Vem Homero Manzi var

Homero Manzi föddes som Homero Nicolás Manzione Prestera den 1 november 1907 i Añatuya i provinsen Santiago del Estero. Wikipedia beskriver honom som tangotextförfattare och även filmskapare. Han arbetade en kort tid inom journalistiken och undervisade sedan i litteratur och spanska tills politiska skäl kopplade till hans medlemskap i Unión Cívica Radical ledde till att han avskedades från undervisningen, varefter han vände sig till konsten. Han dog i Buenos Aires den 3 maj 1951 i cancer, 43 år gammal. 1935 hade han deltagit i de tidiga dagarna av FORJA, en politisk grupp som Wikipedia beskriver som folklig nationalism.

Sånger och filmmanus

Manzi verkade inom två medier. 1934 grundade han en tidskrift som hette Micrófono, med bevakning av radio och argentinsk film, och han var medförfattare till manuset till Nobleza Gaucha, som hade premiär 1937. Från 1940 skrev han filmmanus tillsammans med Ulyses Petit de Murat, och enligt Wikipedia vann duon Silverkondoren för bästa bearbetade manus 1943 för The Gaucho War. Inom tangon är han mest känd för texter tonsatta av Aníbal Troilo och Lucio Demare: Sur, Barrio de tango, Malena och Che bandoneón. Wikipedia listar också filmer som The Caranchos of Florida (1938) och Savage Pampas (1945) bland hans meriter, utan att ange hans roll i var och en.

En poet från södra staden

Spanskspråkiga Wikipedia uppger att Manzi tillbringade sin ungdom i Pompeya, en stadsdel i södra delen av staden, och att den inspirerade många av hans tangon; en gata där bär nu hans namn. Platsens egen webbplats uttrycker det enkelt: ett enda verk som Sur räcker för att beskriva Manzi som en Buenos Aires-man. Den känslan av en poet bunden till sina gator är idén som detta kafé är byggt kring.

Sången Sur

Sur har musik av Aníbal Troilo och text av Manzi. Wikipedia uppger att Troilos orkester först spelade in den 23 februari 1948, med Edmundo Rivero som sångare, och att den gavs ut samma år på RCA Victor. Samma artister framförde den första gången live på en nattklubb i Buenos Aires som hette Tibidabo. Sångaren gjorde två små ändringar i texten med Manzis godkännande; den ena ersatte "florando" med "flotando", och det blev den allmänt accepterade versionen. Bland coverinspelningarna finns versioner av Julio Sosa, Nelly Omar, Roberto Goyeneche och Andrés Calamaro. Wikipedia tillägger att Troilo och Manzi hade andra hits på 1940-talet, men ingen som kunde mäta sig med Sur, som den kallar den tango som kanske är argentinskornas mest älskade.

Aníbal Troilo, den andra halvan av Sur

Aníbal Troilo föddes i Buenos Aires den 11 juli 1914 och dog den 18 maj 1975. Känd som Pichuco, ett namn hans far gav honom, var han bandoneónspelare, kompositör, arrangör och orkesterledare, och enligt Wikipedia var hans orkester en av de mest populära bland sällskapsdansare under tangons guldålder. Manzi skrev texten till Troilos musik i Sur, Barrio de tango och Che bandoneón, och efter att Manzi dog 1951 skrev Troilo Responso till hans minne. Edmundo Rivero, som sjöng Sur 1948, spelade senare in musik med Troilo igen, bland annat albumet Tango recio från 1963.

Vad sången handlar om

Wikipedia beskriver Sur som en elegi över en förlorad kärlek, förlagd bland landmärken på Buenos Aires södra sida, och som en klagosång över hur stadsdelen har förändrats. Hörnet San Juan och Boedo är en av de platser som sången nämner, och Buenos Aires stads turistbyrå säger att hörnet odödliggjordes av poeten i den. Den här guiden citerar inte texten; en mässingsplakett på kaféets egen vägg bär den, och vilken inspelning som helst låter dig höra den sjungas.

Lyssna innan du åker

Vilken streamingtjänst som helst har 1948 års inspelning av Troilos orkester med Edmundo Rivero, och de senare coverversionerna är en bra jämförelse: Julio Sosa, Roberto Goyeneche och Andrés Calamaro sjunger den alla olika. Prova sedan Malena, som Wikipedia daterar till 1941 med musik av Lucio Demare, och Che bandoneón från 1950. Tjugo minuters lyssnande förändrar kvällen: föreställningen är uppbyggd kring Manzis repertoar, så du kommer att känna igen sångernas form när de börjar, och du kan följa dem även när orden är på spanska. Spanskspråkiga Wikipedia säger att Malena inspirerades av och tillägnades Nelly Omar, en av de sångerskor som senare gjorde en cover av Sur, vilket länkar samman två av dessa sånger.

Bordet där den skrevs

Buenos Aires stads turistbyrå säger att Manzi skrev Sur 1948 vid ett av kaféets bord, och den spanskspråkiga Wikipedia-artikeln om lokalen säger att han skrev den där. Stadens artikel om tangon i Boedo tillägger att han även skrev texten till Che, bandoneón där, och beskriver kaféet som ett typiskt tangohus i Buenos Aires där en besökare kan äta och se en föreställning. Betrakta det som kaféets tradition, med stöd av staden. Lokalens egen webbplats säger att musikerna som gjorde tangon till stadens mest representativa konstform passerade genom kaféets bord, vilket är samma historia berättad från andra sidan disken.

Ett kafé med många namn, och plaketter

Lokalen uppger att baren i detta hörn byggdes 1927 och blev en symbol för stadens urbana kultur på 1940-talet. Buenos Aires stads turistbyrå säger att en del lokalinvånare minns en bar här redan 1914. Den anger att baren först hette El Aeroplano, sedan Nippon från 1937 efter att japanska partner köpt den, därefter Canadian från 1948, och säger att det nuvarande namnet härstammar från 1981. Kaféet stängde den 6 mars 1999 och öppnade igen 2001 efter en restaurering som bevarade dess ursprungliga fasader. Flera plaketter pryder fasaden, bland dem en från senaten som förklarar hörnet som ett nationellt historiskt minnesmärke, och målad text ovanför fönstren namnger Manzis tangon med deras kompositörer och år. Tio minuter utanför i dagsljus är väl använd tid.

Från kafébordet till scenen

Idag är kaféet ett tango-dinnerhus. Lokalen beskriver en föreställning uppbyggd kring Manzis kompositioner, med hyllningar till Carlos Gardel, förlagd till vad den kallar tangons guldålder, med femton artister på scenen. Wikipedia daterar den guldåldern till omkring 1935–1952, så Sur tillhör dess senare år. Programmen ändras, så inget stycke utlovas, men kvällen bygger på de sånger som satte detta hörn i stadens minne. Du sitter på det hörn som dessa sånger gjorde berömt.

Läs nästa: Tangoshowen Homero Manzi: biljetter

Vem detta inte är för

Besöker du hörnet för historiens skull kan du bli besviken: det är en fungerande restaurang, inte ett museum. En tangoföreställning på kvällen är det främsta skälet att gå in. Om du vill få texten förklarad rad för rad, läs en översättning först, eftersom Manzi skrev på spanska. Och om du föredrar små rum, tänk på att salen är stor; biljettguiden berättar mer om det. Föreställningen är inte heller någon föreläsning: den presenterar tango snarare än Manzis biografi, så läs hörnets historia här i förväg om det är viktigt för dig.